Svar till Peter Ekströms En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? i Kulturdelen Örebro
2012/01/27 - 9:29 e m
Konstnärer har försökt uttrycka sitt inre inte mer än under de senaste 200 åren. De gamla mästarna skulle ställa sej helt frågande inför konst som ett privat reflektionsrum. Det är alldeles riktigt.
I en i övrigt intressant och spännande redogörelse av konsthistorien blir Peter Ekström likväl som vanligt väl tendensiös.
Ett programmatisk polariserande i karakteristisk modernistisk anda mot traditionell konsthistoria, betraktad som de för länge sedan överspelade ”kulturkonservativa, västerländska chauvinister och kristna fundamentalister”, gör Ekström inte så sällan blind på båda ögonen. I diskussionen ” Skiss av den språkliga konstteorin” t ex, tilldelar han fördomsfullt och överraskande oupplyst undertecknad en icke kompatibel roll i konsekvens med det.
Av uteslutande det skälet återkommer jag senare i den debatten, och tar då tillfället att tämligen uttömmande klargöra min syn på saken.
Den dåligt kamouflerade manövreringen ger också klartecken till fortsatt konceptualisering som enda frälsning.
Som kulturkonservativa måste i sanning konstteorierna däremot betraktas, deras roll är överspelad. Såväl avantgardet som dess manifest tillhör modernismen. I regel skrivs olika former av konstfilosofi i ett påtagligt syfte att legitimera egen maktutövning och ett tidsbundet gruppintresse.
Situationismen som omnämns, eller den relationella estetiken i dag, representerar det konceptuella idealet och har en tvivelaktig undertext.
Guy Debords situationism med början den 28 juli 1957, ”historiens sista avantgarde”, utvecklade en exempellös utopisk energi. Målet var att ”överskrida konsten”, flytta fokus från estetiken till aktiviteten. Det slutgiltiga konstverket måste i konsekvensens namn ta formen av en radikal omvälvning, en social revolution.
I Paris i maj 1968 föreföll tiden mogen, och situationisterna satsade all prestige och energi på att få till stånd en generalstrejk. När det misslyckades tynade rörelsen bort.
I jubileumsutställningen i Basel för ett antal år sedan berättades situationismens historia. Den slutade med en chock – i bilderna på RAF:s våldsaktioner och varuhusbränder. Man frågade sej om situationismen var ideologiskt medansvarig?
I dagens konstvärld uppbär Debord och situationisterna högre status än någonsin. Rörelsens idéer har haft enorm betydelse för de relationella och sociala riktningarna inom samtidskonsten, och Debords ”Skådespelssamhället” ingår i teorikursen på de flesta konstakademier.
Det finns skäl att vara skeptisk till denna nysituationistiska våg. I ”Skådespelssamhället” förutspådde Debord att konstföremålet skulle bli den viktigaste kapitalistiska produkten kring år 2000. Även konstens ”överskridande” blev en säljande kulturprodukt, en fråga om genre snarare än innehåll.
Konsthistorien med sitt förflutna ses genom nuets lins och behöver inte underkastas det medfarna och bedrägliga ”nytänkandet”.
Vi har ett förflutet som är en samtid därför att hela det förflutna har gjorts tillgängligt för samtiden som ett gigantiskt förråd att fritt välja ur, utan att vi behöver engagera oss i det valdas barlast, dess myter. Allt är lika samtida. Ingen stil är mer samtida eller progressiv än någon annan.
Peter Bürger säger i Theorie der Avantgarde om den efter-avantgardistiska konsten att den erbjuder ”en total disposition över alla traditioner”.
AVANTGARDET har blivit RETROGARDE, oavsett ideologi!
Berthel Martinson
instick 2
Medveten om mitt intrång i en tête-à-tête - finner jag det likväl nödvändigt att kommentera Peter Ekströms svar på mitt instick (2011/12/06) omfattande två kommentarer.
Här följer mina invändningar mot dessa:
Ekström citerar min text ”Bildkonst är inte ett språk likvärdigt det stabilare verbala; snarare intiga tecken att tyda, med andra ord semantik. Som sådan krävs tolkningar – och lämpligen tolkningsföreträden!”
Det sistnämnda var en ironi, som missförstods (mitt fel). Det är just tolkningsföreträden av semantiskt oberäkneliga formuleringar som jag menar är vanskliga.
Så mitt påstående i övrigt står kvar.
Man brukar säga om konstens och modets semantik att den är att beteckna som ”visuellt tungomålstal” (författaren Hermann Broch) och besläktad med musiken. Den klassiska strukturalismen har övergivits. Detta på grund av semantisk instabilitet, en följd av att dess mening är synnerligen kontextrelativ.
Peter Ekström fortsätter: ”För det andra anför Martinson Søren Kierkegaards estetik…” Av det drar Ekström sedan flera slutsatser: ”Det är intressant av flera skäl. Dels för att det är första gången som Berthel Martinson har antytt en egen idébas.
Att han är en mystiker har jag länge misstänkt. Dels för att Kierkegaard står för essentialistiska, transcendentala idéer om konsten…”
Att konsten av idag skulle kunna hänvisa till sin givna essens, har jag emellertid tillbakavisat åtskilliga gånger.
Och Søren Kierkegaard, Witold Gombrowicz, Walter Benjamin, Theodor W. Adorno, Ingmar Bergman jämte en bunt filosofer i den kontinentala skolan hör till de jag frekvent under 30 års tid refererat till.
Det är alltså inte första gången antydan till en idébas tecknas – snarare första gången Ekström uppmärksammar det.
Slutsatsen av min koppling till Søren Kirkegaard är däremot väl snabb, rentav förhastad. Vilket skvallrar om en uppenbar underskattning av mej - och allvarligare, av Kirkegaard, sitt århundrades störste tänkare enligt Wittgenstein.
Søren Kierkegaards inställning till estetik är kritisk. Det estetiska stadiet är naivt; romantiskt och kälkborgerligt. Den som stannar kvar där och ”famnar ett moln” vägrar växa upp.
Jag hävdade att Kierkegaard är högaktuell i sin beskrivning av ett tillstånd, det som råder i vår samtid – inte bara i konsten utan generellt under ett samhälles tilltagande estetisering. Ett livsideal i ett högreflexivt samhälle, där ett reflexivt jag gör estetiska val.
Konsten, som sällat sej till modets logik, vilar inte längre på traditionens grund (något man har) utan hänvisar till livsstilens val; val av identitet som kan göras om. Med andra ord en flyktig identitet.
Kritik av den estetiska livsformen framhäver att estetikern präglas av omedelbarhet, inte som öppenhet, utan som beroende av allt som omger honom! Estetikern lever i ett tillstånd av förtvivlan, säger Kirkegaard. Orsaken är det tillfälliga och förgängliga i estetikerns liv. Livet är byggt på lösan sand.
Dessutom, människan är en ändlig varelse, vilket estetikern förnekar. Han är halvt om halvt medveten om att han därmed förnekar sitt verkliga jag.
I detta tillstånd behövs något oförändligt i livets ständiga växlingar, men estetikern saknar kontinuitet och lever utan minne av sitt eget liv. Livet upplöses i ett tomt, innehållslöst oväsen.
Etikern däremot, väljer sej själv, och det yttre behöver inte nödvändigtvis förändras. Han hänvisar till en fast punkt upprättad i sitt inre.
Estetikern har modet som livsideal – etikern behöver inte göra avkall på modet, eftersom han aldrig grundar sin identitet på modet, utan förhåller sej självständig till det.
Erinrar åter om att min poäng i den förra artikeln är att konst och mode flätats ihop alltmer.
Blottorna Peter Ekström uppvisar i båda sina invändningar är handikappande för en konstteori.
Berthel Martinson
...................................................................................................................................
Instick
Trots jag inte läst recenserad bok låter jag inte det ovanstående avhandlade stå okommenterat, då Peter Ekström med flera själva är en del av det. Varje sådant här tillfälle erbjuder en glimt av de förhållanden maktstrukturer byggs av. Inom kretsen osynliga, utanför uppenbara. Förhållanden långt mer intressanta än konsten som tillagas.
Medveten om det tilltagsna gives alternativ:
Lars Vilks modell av Samtidskonsten är deskriptiv; beskrivande. Men dess funktion är snarare normativ, styrande. En viktig poäng för de villkor också Örebroskonsten upprättar.
Bästa förklaringen på denna osynliga kanon, det estetiska paradigmet,
ger Merete Sanderhoff, vars bok Sorte billeder anmäldes av Dan Jönsson. Googla och läs Den osynliga auktoriteten – DN.SE
De konstteorier Peter Ekström ger synpunkter på är – undantagna några av de essentiella med sin irrationalitet och sitt ”metafysiska överskott” - den institutionella konstteorin och den språkliga.
Den institutionella konstteorin har Peter redan tidigare tagit avstånd ifrån – och hur fan skulle det se ut om han sa: ”det här är bra därför att jag säger det?”
Och, för att den givetvis fungerar även på lokal nivå.
Den språkliga konstteorin, vilken ”mycket väl kan utvecklas på ett rationellt sätt utan inslag av mysticism eller transcendentala inslag”, är mer passande för en rektor som med rödpenna i hand noterar fel och förtjänster. Med så beskaffade verktyg avgörs den viktiga frågan om vad som är bra konst och kvalitet!?
Dessvärre är det en produkt av en vanföreställning. Bildkonst är inte ett språk likvärdigt det stabilare verbala; snarare intiga tecken att tyda, med andra ord semantik. Som sådan krävs tolkningar - och lämpligen tolkningsföreträden!
”Nästan ingen annan i Sverige bryr sig om att på djupet diskutera konstfilosofi”. Nå, jag vill gärna påminna om att försök till sådan diskussion ju har förekommit sedan lång tid även i Örebro, publicerade i NA (antar att ni fattar vinken), men nonchalerats. Vid genomläsning av dessa texter slås man av hur förutsägande dessa varit!
Och, apropå estetik; hur de tagit avstamp i Søren Kierkegaards estetik, en estetik som beskriver existentiella tillstånd, inte explicita, konstnärliga så beskaffade.
Vår tids tilltagande generella estetisering, som gör Kierkegaard högaktuell, sanktionerar det förgängligare syskonet Mode dess åtrådda parallelltillvaro med storebror Konsten – diffusionsmönster och logik är i nästan allt väsentligt gemensamma för de båda.
- Samtiden landar i livsstil och undergrävda identiteter.
- Konstbegreppet har avvecklats när det omfattar precis allt och därmed ingenting! Vilket inte är en partisk åsikt, utan ett historiskt konstaterande. Det uppfyller inte längre de krav som ställs på begrepp, oavsett vilka. Konsten vet om det själv - men de som försvarar sin auktoritet på området erkänner det inte och gör utsiktslösa räddningsförsök med konstfilosofi som förlorat legitimitet.
- Ersättningslogiken (där det Nya betraktar det närmast föregående som makulatur) har lämnat plats åt suppleringslogiken (utfylla, tillägga o.d. recirkulera). Därtill nödd och tvungen. Den oförtrutna strömmen negationer (avantgardet) som tillmättes uppdraget som framåtskridare är förpassad till historien.
Så har både konsten och modet landat i tomhet, yta och allt mindre beständiga identiteter, som de själva som den främsta drivkraften förverkligat.
Inte minst i Örebro - ”en konstvärld som är mycket sluten i all sin öppenhet”.
Berthel Martinson
………………………………………………………………..
